Gjorde en sjukt dum grej igår/inatt. Jag öppnade min minneslåda. En låda bestående av gamla presenter, brev och två "dagböcker". Det vill säga många känslor: Glädje, sorg och ilska. Jag fattar inte varför jag gjorde det. Jag min idiot läste igenom båda böckerna. Tårar, ilska och glädje blandades saligt. Vissa grejer som stod i böckerna var så typiskt mig (jag är mig lik sen 2005 då jag började skriva) Som en dag hade jag kommenterat att Torsdag är den enda dagen i veckan som har 7 bokstäver. Eller annan grej jag hade skrivit ner som jag fortfarande minns är en diskution vi förde i nian. Att hur är vi egentligen säkra på att jorden är rund, solen är en brinnande gasboll och inte bara en lampa. att vi inte bara är någons exprement? Jag kan fortfarande komma fram till sånna sjuka idèer och sitta och diskutera.
Minnen av lämnade kompisar och lämnade tider. Hade helst gjort lådan mindre men jag ska citera en person jag en gång kände och säga: "Jag hoppas dock att det inte var något slut utan att vi nån gång i framtiden skall kunna ta vid härifrån igen. För en bra början förtjänar inget slut" Och jag min naiva person vill självklart tänka att om man en gång har varit nära vänner kan man bli det igen. Kan man växa isär kan man växa ihop. Vänner är ju ändå väldigt viktiga tillslut.
<3